Det va nog förra vecka som jag ,Rickard & mamma satt å pratade om allt möjligt. Vi kom in på ett samtalsämne om "pappa".

Ouff ... det e nåt som inte så kul att prata om , men men det gjorde vi iaf.

Min "pappa" är en som kommer å går som han själv vill. När vi träffade honom blev vi ju självklart jätte glada & ville inte släppa taget om vår "pappa". Han hittade alltid på saker med oss , vilket vi tyckte va jätte roligt då. Men när vi blev äldre så började "pappa" att visa stor skillnad på oss syskon. Jag & Jessica fick titta på när en överlycklig Rickard fick garaget & sitt rum fyllt av en massa saker.  Han köpte Rickard´s kärlek men oss sket han fullständigt i. Vet egentligen inte vilket som e värst ?

Har fått höra mkt av andra släktingar hur han har betett sej mot oss när vi va små.

Idag lever min kära "far" med sin estlänska sambo & "deras" tre barn. Han har gjort klart för oss att han en ny familj nu så att han behöver inte oss längre...tack, det kändes kan jag lova !! gubbjävel 

Nu e det ca två år sen jag såg eller hörde hans röst...

Man säger ju att alla ska ha en mamma & en pappa i sitt liv, men jag vete fan ja om det e sant alla gånger.

E det rätt att ett barn ska bli sårad av sitt eget kött & blod ?

E det rätt att ett barn ska bli mindre älskad för att det e fel kön ?

E det rätt att en förälder lovar att komma men inte gör det ?

Kan man inte ta sitt ansvar som en förälder ska göra så tycker jag att det e bättre att vara utan. Jag klarar men så jävla bra utan en "pappa" hellre det än att bli sårad hela tiden...